Berthe Morisot
Berthe Morisot's Oil Paintings
Berthe Morisot Museum
January 14, 1841 -- March 2, 1895, French impressionist.

About Us
email

90,680 paintings total now
Toll Free: 1-877-240-4507

  
  

Berthe Morisot.org, welcome & enjoy!
Berthe Morisot.org
 

Berthe Morisot
Jeune Fille en Blanc

ID: 02832

Berthe Morisot Jeune Fille en Blanc
Go Back!



Berthe Morisot Jeune Fille en Blanc


Go Back!


 

Berthe Morisot

French 1841-1895 Berthe Morisot Galleries Berthe Morisot (January 14, 1841 ?C March 2, 1895) was a painter and a member of the circle of painters in Paris who became known as the Impressionists. Undervalued for over a century, possibly because she was a woman, she is now considered among the first league of Impressionist painters. In 1864, she exhibited for the first time in the highly esteemed Salon de Paris. Sponsored by the government, and judged by academicians, the Salon was the official, annual exhibition of the Acad??mie des beaux-arts in Paris. Her work was selected for exhibition in six subsequent Salons until, in 1874, she joined the "rejected" Impressionists in the first of their own exhibitions, which included Paul C??zanne, Edgar Degas, Claude Monet, Morisot, Camille Pissarro, Pierre-Auguste Renoir, and Alfred Sisley. It was held at the studio of the photographer Nadar. She became the sister-in-law of her friend and colleague, Édouard Manet, when she married his brother, Eugene.   Related Paintings of Berthe Morisot :. | Lilac trees | Young Woman Sewing in the Garden | Daisy | Detail of At the little cottage | Bridge |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Salomon de Bray
(Amsterdam, 1597 - Haarlem, 11 May 1664) was a Dutch Golden Age architect and painter. De Bray established himself in Haarlem before 1617, where he is registered as being a member of the schutterij that year in the St. Adrian's cloveniers.[1] He probably followed draftsmanship and painting lessons in the small academy started by Karel van Mander, Hendrick Goltzius and Cornelis van Haarlem, and where he married in 1625. He is registered as a pupil of Goltzius and Cornelis van Haarlem, but he probably started his training in Amsterdam with Jan Pynas, Nicolaes Moeyaert and Pieter Lastman.He painted history paintings, portraits and landscapes. As a Catholic he probably also made altar pieces for the Haarlem underground Catholic churches known as mission stations, or staties. He was a member of the Chamber of rhetoric called "De Wijngaertranken". This is probably how he met his wife Anna, the sister of the painter Jan and the poet Jacob Westerbaen. They married in 1625 and in 1630 he became a member of the Haarlem Guild of St. Luke. He cooperated with fellow Haarlem lukasguild member Jacob van Campen in the decoration of Huis ten Bosch in The Hague. His works draw on the spirit of the Dutch classicism beginning at that time, and are comparable with those of Pieter de Grebber. Transcription of Salomon de Bray's proposed hierarchy of the guild in 1631. The Haarlem archivist C.J. Gonnet published a book in 1877 on the Haarlem St. Lukasgilde archives. This was meant for historians wishing to do research on Haarlem painting, but who could not read the old handwriting.De Bray was also active as a designer of silverwork, as a poet, as an architect and as a town planner for the city council of Haarlem. He designed an ambitious plan to expand the city on the North side that was partially implemented in the decades after his death. He became headman of the Guild of St. Luke and even prepared a new charter for the guild (that was never ratified) in 1631. As an architect, he was involved in the construction or expansion of Haarlem's City Hall, Zijlpoort, and St. Annakerk (Church of St. Anne), and Nijmegen's city orphanage. One of his poems was set to music by his friend the composer Cornelis Padbru??. Salomon de Bray was the father of ten children, of whom three (Dirck de Bray, Jan de Bray, and Joseph de Bray) became notable artists. He probably died of the plague that hit Haarlem in 1664, as he and his children Jacob, Josef, Juliana and Margaretha all died in April and May of that year. His wife had already died the previous year. He was buried in the Sint-Bavokerk in Haarlem. In 1631 Salomon de Bray wrote "Architectura Moderna" which provided a biography and descriptions of buildings built by Hendrick de Keyser, one of the key Dutch architects of the period
Heinrich Fussli
Swiss romanticist, 1741-1825






Berthe Morisot
All the Berthe Morisot's Oil Paintings




Supported by oil paintings and picture frames 



Copyright Reserved